Man undrar om underjorden gjorde under

Fjodor Dostojevskij

En underjordisk dagbok/Записки из подполья

Utkom 1864

Jag är en sjuk människa...arg och elak! Så börjar En underjordisk dagbok som handlar om en cynisk före detta tjänsteman som sedan 20 år tagit sin tillflykt till underjorden, där han nu raljerar över sitt och människans hyckleri. Jag har läst den svenska nyöversättningen från 2011; tidigare hette boken Anteckningar från källarhålet.  

Romanen, som först publicerades i en litterär tidskrift kort efter att Dostojevskij återvänt från fyra års staffarbete i Sibirien, skrevs i en rasande takt, något som dock inte syns i den litterära kompositionen. Bokens jagberättare är i god konkurrens en av Dostsojevskijs mest oförglömliga karaktärer; en cyniker kastad mellan sina egna ideal och samhällets krav. Jaget berättar i första delen om sin syn på världen, på människan, på vår tudelade natur och tar i andra delen sina egna sociala misslyckanden, sitt självhat och sitt människohat som ett bevis på sin tes. Men han ger oss ingen klarsynt analys, för berättaren är motsägelsefull, han ångrar och ändrar sig. Dostojevskis tes är att människan inte är rationell, även den mest upplysta av människor kan handla helt tvärtemot förnuft och bättre vetande. 

Romanen är banbrytande tack vare just jagformen, tack vare att berättaren är så väsenskild från författaren, och så väsenskild från det samhälle som Dostojevskij själv verkade i. I en värld genomsyrad av upplysning och frihetstankar verkar Dostojevskij vilja säga att kunskap frihet inte alltid kommer att leda till något gott; även den upplysta människan är ond och handlar illa. 

Just berättarens tillflykt till underjorden ska knappast tolkas bokstavligt, utan som en metafor för hans självvalda exil, hans sociala reträtt och alienation från människorna. Men för mig är det också ett sätt på vilket han skyddar sig själv och sitt ego. I sin ensamhet kan han hävda sin överlägsenhet över andra människor, han kan bli en slags övermänniska utan att behöva bevisa något; exilen är ett försvar mot det sociala spel han varken verkar kunna eller vilja detta i utan att tappa huvudet. 

Dostojevskis romanfigurs bekännelser är en salig röra av högmod, fall, cynism och humor. Låter ungefär som en vanlig fredagskväll för mig. 

En matnyttig text om Svält - smal litteratur

Knut Hamsun
Svält / Sult
Utkom 1890

Jag måste ärligen erkänna att Knut Hamsuns Markens gröda är en av de få böcker jag inte har klarat av att läsa ut; den kastades på de ofullbordade läsningarnas skrothög för en handfull år sedan. Jag måste också ärligen erkänna att jag, varje gång jag i olika sammanhang stött på Svält, fått för mig att det var den jag läste och inte Markens gröda. Nåväl, det är ett problem jag har åtgärdat nu. Problemet med Markens gröda var att den var så förbaskat tråkig: en man flyttar ut i skogen, bygger en koja, skaffar en get, en fru, ett barn, odlar lite rovor. Jaha? Min reaktion är delvis sprungen ur ren ignorans, ur bristen på kunskap om författaren och hans djupa aversion mot civilisationen, ur bristen på kunskap om det samhälle och den litteratur som var i slutet av första världskriget.

Men låt oss lämna Markens gröda och prata om Svält, som delvis skulle kunna avfärdas på samma premisser. En ung medelklassförfattare raglar runt på Kristianias (Oslos) gator i sin jakt på några kronor, på ett bröd, på någon som vill köpa hans senaste författaralster. Och det är väl ungefär det som är handlingen. Åtminstone den yttre handlingen. Svält har kallats en av de stora moderna genombrotten i den nordiska litteraturen, och det baseras snarare på vad som händer innanför den yttre handlingen. Den stora antagonisten i romanen är hungern, svälten är det som ger bränsle åt handlingen. Men Svält handlar inte bara om jakten på mat. Den namnlösa berättaren i första person, vars jag upplöses framför läsarens ögon, är också på jakt efter något annat: mening i tillvaron, en högre makt, en gud, en rättvisa. Men den moderna civilisationen förvägrar honom det, och han får nöja sig med att tugga på spånbitar han hittar på gatan.

Ju mindre mat som fyller honom, desto mer vansinnig blir han. Och ju mer han snubblar runt på det moderna samhällets välståndsupplysta gator, desto mer gnager hungern och förnedringen i honom. Kan han sälja en rockknapp? En gammalt täcke?
En utväg ur, eller kanske snarare en konsekvens av, svälten blir fantasier och hallucinationer. Huvudpersonen tar sin tillflykt inåt: i långa partier går han runt och pratar med sig själv, fabulerar (?) upp en kärlekshistoria med en ung kvinna - Aglaja - och spelar diverse sinnessjuka (och hysteriskt roliga om man har den humorn) spratt med bland annat poliser och droskförare.
Svält är givetvis också en moralisk roman. Inte så att den delar ut några pekpinnar, utan snarare tvingar oss till att förhålla oss till huvudpersonens handlingar. Vad är moraliskt försvarsbart när man svälter? Ska man hålla fast vid samhällets moraliska normer trots att det innebär fara för det egna livet? Är det när man väl släpper den moralen man förlorar sig själv som människa? Eller är man kanske äntligen fri från konventionernas bojor (jag:et är en borgarklassens svältare, mån om sitt rykte och anseende) i det ögonblicket man slutar se sig själv med andras ögon?
I många avseenden är Svält en 1900-talsroman, en psykologisk skildring av en person vars tillvaro läsaren får följa genom en medvetandeström, en roman där fantasi blandas med verklighet, där realism blandas med absurdism.

Det sägs att till och med den store danske litteraturkritikern Georg Brandes kallade romanen enformig. Och det kan man ju skriva under på, men för det krävs alltså en stor portion ignorans. Svält är en roman som har mycket, som på många punkter förekom den moderna romanen, och säkerligen inspirerade författare som Kafka och Proust. Gott så.

You can run but you can't hide Hyde

Robert Louis Stevenson
Dr. Jekyll och Mr. Hyde / The Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde
Utkom 1886 

Jag brukar kalla mig Furst Mysjkin i vissa sammanhang på nätet där jag av en eller annan anledning vill dölja mitt förträffliga IRL-namn. Mitt alter ego är döpt efter idioten i Dostojevskijs roman med samma namn, och kom till av mer eller mindre slumpmässiga orsaker. Fursten är en av världslitteraturens mest intressanta romanfigurer - namnet har fått hänga med och har ju till och med kommit att döpa denna blogg.
Furst Mysjkin är, som jag tog upp i min text om Idioten, det litterära resultatet av en genomgod romanfigur. Dostojevskij genomför ett test: låt oss skapa en teoretiskt konstruerad person och stoppa in honom i Petersburgssocietetens cyniska miljö och se vad som händer.
Jag kommer att tänka på fursten därför att hans antites dyker upp i romanen Dr. Jekyll och Mr. Hyde som jag - relativt sist på bollen - kommit för mig att läsa. Dr. Jekyll är en välrespekterad läkare som söker ett sätt att få ut sina mindre rumsrena drifter utan att riskera sitt goda rykte. Tack vare sina goda kunskaper i kemi lyckas doktorn skapa Mr. Hyde, en avskyvärd person som är den kroppsliga representationen av doktorns sämre sidor. Det positiva är att han inte bär doktorns utseende, och att han inte heller har de mentala spärrar doktorn själv besitter. Mr. Hyde är på samma sätt som Mysjkin ett teoretiskt experiment; vad skulle kunna hända om vi lät våra värsta sidor ta över vår personlighet. För det är precis vad som händer, Dr. Jekyll blir beroende av sitt alter ego och tappar kontrollen över den del av sin personlighet som är Mr. Hyde. Det är givetvis katastrof - Mr. Hyde är kapabel till vad som helst - till och med mord. Problemet för Dr. Jekyll är att medan han själv är en sammansatt person som innehåller både onda och goda sidor så är Mr. Hyde bara den värsta delen. Dr Jekyll innehåller således Mr. Hyde, medan Hyde själv inte har något förhållande till Jekyll annat än att de har genemsamma minnen.
Det hela är en delikat psykologisk mardröm, och det fyrtio år innan Freud presenterade sina idéer om jaget (den sammansatta personen), detet (människans Dr Hyde) och överjaget (sociala lagar, samvete osv). Själva idén om människans kluvenhet i två eller flera delar har dock funnits i tusentals år och gör att Dr. Jekyll och Mr. Hyde trots sin ålder är en roman som fortfarande känns aktuell.

Formen för romanen liktar mest en av dåtidens äventyrsromaner, konventionellt och enkelt men skickligt berättad i kapitelform (berättarens rådvilliga och stundtals sakliga ton liknar den i Jules Vernes böcker). Berättaren är den gode juristen Utterson som i den bästa deckarstil kämpar med att lägga pusslet med den vedervärdige Mr. Hyde som Jekyll verkar ha så stort förtroende för. Som läsare är vi lika ovetandes om Dr. Jekyll och Mr. Hydes förhållade som Utterson.

Lärdomen vi kan dra av romanen är att vi har alla en Mr. Hyde i oss; frågan är inte om vi har det, utan i vilken utsträckning vi låter honom styra vår personlighet. Kanske har vi också alla en Furst Mysjkin i oss, en naiv genomgod idiot som alltid kommer att utnyttjas av samhällets cyniker. Men vad tar isåfall den delen av Dr. Jekylls personlighet vägen? En tolkning man kan göra är en Stevenson inte alls tänker sig en människa som en individ som gör sitt bästa för att balansera mellan ont och gott, utan som en rent djurisk varelse som tack vara sociala regler är just vad vi kallar mänsklig. Det finns ingen furste, bara en Hyde som utan Jekylls sociala träning är ursprungmänniskan i sin renaste skepnad. Men den tanken gillar jag inte alls.