Att skjuta upp allvaret

Biyi Bandele
Burma boy
2007

En ung pojke från Nigeria vid namn Ali tar värvning och hamnar i andra världskrigets Burma för att utkämpa ett meningslöst krig i främmande land. Väl där övergår hans tillvaro från nån sorts skojfrisk lägergemenskap till en vardag mitt i ett av krigets mest meningslösa slakter. Han hamnar till slut i White city, en symbol för krigets totala meningslöshet och en Sisyfos-myt där japanernas kamikazesoldater varje natt anfaller fästningen och morgonen därpå ligger döda i hundratals runt befästningarna.  Soldaterna i Alis förband är från många olika länder, de talar olika språk och är dessutom minderåriga. Det är en absurd situation som Bandele skildrar genom Alis 14-åriga perspektiv. Det skapar en stark kontrast mellan Alis naiva och aningslösa världsbild och den fruktansvärda situation som krig och kolonialism har försatt honom i.

Språkligt är Bandele inkonsekvent och skriver ömsom vackert, avskalat och lakoniskt och ömsom pladdrigt, utbredande och anekdotiskt. Varken Ali eller någon av de övriga karaktärerna får riktigt fäste utan fastnar i ett anekdotiskt och klyschigt universum där de berövas chansen till riktigt liv. Samtidigt kopplar jag Bandeles berättarstil till en muntlig berättartradition, något som jag antar att han helt enkelt velat skildra att soldaterna tagit med sig. Soldaterna är vidskepliga och ibland antar berättelsen formen av en slags magisk realism. Det finns humor och oskuldsfullhet i texten, som också speglar den aningslösa inställning som de unga soldaterna själva har till kriget – den stora tragiken är det mer eller mindre upp till läsaren själv att framkalla.

Romanens främsta förtjänster är skildringen av det relativt okända kriget i Burma, och en lyckad gestaltning krigets fasor via en aningslös barnsoldats ögon. Genom att berätta om kriget med distans och humor lyckas Bandele skildra det otänkbara samtidigt som han låter läsaren fylla i de emotionella luckorna.

Mannsplaining

Thomas Mann
Doktor Faustus 
1947

Nobelpristagaren Thomans Manns Doktor Faustus har kallats en av 1900-talets bästa och mest inflytelserika romaner. Personligen kan jag inte förstå varför. Mann skriver på ett hopplöst föråldrat och trögflytande språk, och misslyckas med att levandegöra sina karaktärer och miljöer. Visst, Manns tankar om Europas och Tysklands historia, halvhjärtat filtrerade genom sina romankaraktärers långa utläggningar, må vara intressanta för de mest insatta men för en läsare utan specialkunskaper i medeltida teologi eller avancerad musikteori kommer romanen att upplevas som en enda lång ointressant föreläsning.

Faust-myten, mest känd genom kanske Goethes storslagna verk som heter just Faust, är en av konstens stora teman: konstnären som säljer sin själ i utbyte framgång. I Thomas Manns version är det kompositören Adrian Leverkühn som i bokens centrala scen, talade nog 400 sidor in, sluter sin pakt med den bedrägliga figur som visar sig vara Mefistófeles. För Leverkühn leder detta mycket riktigt både till framgång och bedrövelser.

Visst kan någonstans bli imponerad av Manns tankesfär, som får fullt spelrum i Doktor Faustus. Från sin plats i nutiden (någongång under andra världskriget) sitter romanens jagberättare och skriver ner sin historia om i flera plan: Leverkühns historia, Tysklands historia och de stora idéernas historia beder ut sig som i ett kilometerlångt lapptäcke. Mann har däremot inte brytt sig om att försöka skapa riktiga personer av romanens karaktärer. Boken berättare, tillika Leverkühns barndomskamrat Serenus Zeitblom, använder till emempel enbart som ett verktyg för Manns iver att dra raka streck mellan alla sina associationer och idéer. Mann låter Serenus ibland ursäkta sin oförmåga att hålla en röd tråd i bokens ramberättelse, men låter oss inte veta varför han plötsligt säger sig inte riktigt minnas något efter hundratals sidor av återberättade sekelgamla diskussioner. Vad bokens huvudperson, Adrian Leverkühn, tänker och känner vet vi ingenting om. Däremot en hel del om vad han tycker om kontrapunkt i Bachs tidiga fugor.

Språket är, minst sagt, mustigt och nästan klyschigt tyskt: omständligt, tungt, med absurt långa meningar, daterade formuleringar och ständiga utvikningar åt alla håll. Helt enkelt extremt påfrestande. Manns redaktör, om han nu hade någon – väldigt litet tyder på det – måste helt enkelt ha haft ett helvete i skapandet i romanen.

Nä, Doktor Faustus är inte så mycket en roman, trots dess ytliga form av konstnärsbiografi, som kanske världshistoriens längsta essä. Och som sådan är den väl okej, om man har tålamod nog att ta sig igenom dess 800-sidiga omfång och intresse och kunskap nog att läsa en väldigt väldigt lång utläggning om den vita medelålders mannens själsliga och konstnärliga historia.

I ett Müller av ord

Herta Müller 
Atemschaukel
Utkom 2009

Det här är en recension som aldrig blev av; jag levde under delar av sommaren med denna pärla till bok som jag läste på mitt tredjespråk tyska - något som inte direkt snabbade på min läsning. Tyvärr försvann mina glosor och mina anteckningar i en flytt, och recensionen kom av sig. Eftersom Müllers författarskap bygger mycket på ord och de konnotationer de ger var min idé att ge en bild av boken genom de ord jag hade slagit upp i mitt lexikon. De var vanliga ord som kol och skyffel, men också påhittade ord som hungerängel (Hungerengel), potatismänniska (Kartoffelmensch) och andningsgunga (Atemschaukel). Müller tar en företeelse eller ett ord och broderar utifrån det upp en poetisk bild av en tanke, ett landskap eller en bild.

Romanen är skriven efter en resa tillsammans med den nu avlidne vännen Oskar Pastior till ett av Gulaglägren i Ukraina, där Pastior själv vistades 1945-1949. Det är alltså Pastors berättelse Müller har färglagt med sin egen unika stil. Lägervistelsen utvecklas genom hennes språk; genom hennes detaljer och beskrivningar av föremål målas också en större poetisk bild upp av livet i lägret i all sin sublimitet. Den här romanen är en inre och en yttre resa om livet i ett fångläger, den är en språklig upplevelse och stor litteratur.

Mo Yan stinker

Mo Yan
Vitlöksballaderna/天堂蒜薹之歌
Utkom 1988

Om alla hade det bra, vem skulle då ha det dåligt? 

Ojämnt falla ödets lotter är ett ordspråk som man knappast skulle kunna applicera på Mo Yans romanfigurer; de verkar alla ha dragit nitlotten. Skillnaden står mellan dem som accepterar sitt öde och dem som försöker förändra det.

Mo Yan är, som han själv säger, först och främst en historieberättare. Och som sådan drar han sig inte för att använda varje trick i skolboken för att berätta en bra historia. På ett närmast patologiskt sätt bygger han upp historien om en by på den kinesiska landsbygden, hur en lokal vitlökshandel brakar samman, hur folket gör uppror och hur upprorsmakarna kastas i finkan.

Men Mo Yan är knappast någon mysfarbror, han bygger upp en värld där våld och lidande ges lika stor plats som kärlek och passion. I början av romanen ryggar jag nästan tillbaka för de stycken som skildrar den omöjliga kärleken mellan den redan bortgifta Jinju och den fattiga Gao Ma, med scener som innehåller trånande blickar och kvinnoorgan som öppnar sig som blommor. För ett ögonblick tror jag mig ha hamnat i en Tommy Nilsson-låt. Men det är när jag förstår att Mo Yan skildrar en kyss från ett brådmoget par lika ärligt och öppet som han skildrar hur en skalle spräcks eller hur en sena går av jag förstår. Romanen vågar vara lika äcklig som den tidvis är smörig. Och då har jag inte ens nämnt den galghumoristiska ton som tidvis präglar både dialoger och skeenden. Vitlöksballaderna är allt på en gång, och sånt kan jag bara inte värja mig för. Det är chockerande att han får ihop alla de här ingredienserna till en fungerande helhet, och resultatet är briljant.

Innan jag läste boken hade jag fått höra att den bar stora likheter med den magiskt realistiska litteraturen, och det kan jag väl bitvis hålla med om. Även om de magiska inslagen till stor del handlar om folk som kommunicerar med de levande efter döden är Mo Yans bok, likt de sydamerikanska författarnas, fulla med folksagor, berättelser och myter.

Vitlöksballaderna skulle kunna syfta till de texter som inleder varje kapitel och är brottstycken ur en blind gammal protestsångares visor. Hur de hänger ihop med bokens handling förstår man ganska snart.  Men sanningen är den att romanen fullkomligt dryper av vitlök, överallt växer det vitlök, allt luktar och smakar vitlök, och bokens karaktärer kan efter ett tag känna smaken av vitlök från både kiss och blod. Mo Yans värld är full av smaker, dofter och synintryck (även om det mesta smakar, doftar och se ut som vitlök) och det är inte svårt att leva sig in i den. Däremot gör det ont, för det är en värld som gör mig fasligt illa till mods. Inte nog med att i stort sett alla romanfigurer far illa, romanen är proppfull av opålitliga, själviska och osympatiska idioter. Allt från släktingar, partimedlemmar och poliser. Boken är också full av misshandel, vanvård och övergrepp.

Jag som ändå vill tro att Mo Yan försöker berätta något hoppfullt med Vitlöksballaderna kan trösta mig med att det inte verkar vara allas fel när saker och ting går åt helvete, för att, som romanens acceptera sin lott-karaktär Gao Yang säger "en enda råttskit förstör en hel kastrull med gröt". Och om inte annat kan Mo Yans romanfigurer åtminstone hoppas på att återfödas som partisekreterare eller landshövding.

Det är magiskt att få perspektiv på tillvaron

Julio Cortázar
Samlade noveller volym 1

Vad är det han gör, Cortázar, för att skriva så bra noveller? Hur lyckas han gång på gång lura in mig i ett nytt perspektiv i sin bisarra värld? Vad kan vi ställa för krav på sanningen? Det är frågor jag lämnas med efter att ha läst Modernistas utgivning av Cortazárs samlade noveller.

En man är med om ett slagsmål och får plötsligt monstruöst långa armar. Mödofullt ger han sig iväg och tar sig in i en taxi och känner skammen bränna i hela kroppen. Det slutar med ett besök hos en doktor som amputerar båda armarna; problemet löst. Mannen vaknar då upp och har drömt alltihop. Eller?

Vad är dröm och vad är verklighet, och vad händer om man blandar ihop de två inom samma narrativa ramar? Ungefär så ser grundregeln ut för den magiska realismen, och ungefär så fungerar Julio Cortázars värld. Argentinaren Cortázar (född i Belgien och under en lång period bosatt i Paris) var också en del av den sydamerikanska El Boom-rörelsen tillsammans med författare som Vargas Llosa, Marques och Fuentes. Rörelsen hämtade intryck från både västerländsk modernism och en mer traditionell sydamerikansk berättartradition, och detta syns tydligt hos Cortázar. Till synes vardagliga händelser varvas med övernaturliga inslag, och novellernas perspektivskiftningar gör så att jag som läsare inte vet vem jag ska tro på. Som i novellen där en man via brev (novellerna innehåller många brev) bjuder in en gammal vän till middag, men där brevet i vilket vännen tackar för middagen och berättar om två andra vänners schism är daterat till dagen innan. Cortázars sätt att skriva tvingar läsaren att ifrågasätta sina perspektiv och godta lagar för sakers skeenden som man annars skulle ha förkastat.

Trots att denna samling sträcker sig över tiotals år, och flera av novellerna är av helt olika karaktär, finns det många saker som förenar dem. För mig är det, förutom de magiska och absurda inslagen, berättarperspektivet. Dessa två går givetvis hand i hand. Berättaren i novellerna är ofta en personlig och självreflekterade jagberättare som är en resonerande och passiv iakttagare. Dessa egenskaper hos novellernas berättare gör att vi oftast tror på och känner sympati för dem. Vi litar på dem, och kanske är det därför vi som läsare tar emot de magiska och bisarra inslagen så bra?

Å andra sidan finns det saker som gör att vi kanske inte alls har fog att lita på berättarna. Många händelser i novellerna blir outtalade, och en del viktiga saker blir nämnt i förbifarten, i en bisats. Vissa av novellerna är näst intill svulstiga och fulla av liknelser. Men Cortázar skriver oss knappast på näsan.

Det som gör att vi ändå tror på de övernaturliga inslagen (inom ramen för fiktionen givetvis) är att Cortázars berättare har humor; de realistiska och vardagliga inslagen i noveller görs många gånger nästan lika bisarra som de magiska. Och det händer minst lika ofta att det är verkligheten som förbluffar oss, för långt ifrån alla noveller innehåller rent magiska inslag. Istället skapas magi på helt andra sätt: en uppenbarelse skapas av en orkester på en tangoklubb, en jazzmusiker förändrar jazzen men kan inte fullt ut skildra sina inre demoner. Novellerna har taktkänsla. Många av figurerna är inte ens rotade i den fasta verkligheten. De är outsiders, vilket ger dem en perspektivförskjutning i förhållande till den "riktiga" världen. En "riktig" värld, full av modernismens bussar, spårvagnar, tåg, båtar, som Cortázar, i mitt tycke, skildrar väl utan klichéer.

Med några få undantag imponerar Cortázar över hela linjen. Det är framför allt novellerna ut samlingen Inledning till astronomin som jag har svårt för. Dessa tangerar gränsen till ren science fiction, men är exempel på hur högtravande som är för högtravande, och där besjälade stjärnor verkligen är dötrista.

Har vi då drömt alltihop? Just det här "eller?", som avlutar de flesta av novellerna och ger dem en hemlighetsfull twist är nödvändigt för hela Cortázars novellskapelse. För hur ser världen egentlige ut, vad försiggår i våra egna huvuden? Och i andras? Ingen vet, och ibland är det skönt att slippa få svaren och bara helt opretentiöst lämna en föreställningsvärld med ett stort "eller?", och bara nöja sig med att det finns en man som kräks kaniner.