Att älska en Sten

Lena Andersson
Utan personligt ansvar
Utkom 2014


Lena Anderssons romanfigur Ester Nilsson är så överanalyserande att hon borde skriva boken Teoretiska verktyg för älskande. I den andra romanen om Esther Nilsson kallad Utan personligt ansvar uppfinner Lena Andersson nya rationella vägar att se på kärleken. Detta hjälper emellertid inte Ester som även denna gång får se sitt hjärta krossat, om och om igen. I den här romanen är den ökände Hugo Rask förpassad till historien - föremålet för Esters kärlek är denna gång skådespelaren Olof Sten, en gift man utan planer på att lämna sin fru. Säger han. För varför skulle han träffa Esther om han inte planerar att överge frun? Ester resonerar sig till att allt bara en tidsfråga och fortsätter att banka på porten till manlighetens härliga valv. Lena Andersson skriver som vanligt med ett precist språk, som bara avslöjar exakt det hon är ute efter.  Hon får oss att vältra oss i Esters intellektuella frivolter men låter oss, förutom i ett par sällsynta prolepser, sällan ta del av Olof Stens avsikter. Fokuset ligger på Esthers tankar, sparsmakade miljöbeskrivningar och dialoger från diverse middagar och konversationer mellan de älskade. De senare finner jag betydligt mer intressanta än i Egenmäktigt förfarande då Olof Sten är en av helt annan natur än den mer med Esther Nilsson intellektuellt kompatible Hugo Rask. Olof Sten ter sig aningen klumpig i sina anföranden. Ointresserad - lite av en bonnläpp. Esther Nilssons snusförnuftiga och ibland något påklistrade utläggningar funkar bättre rent dynamiskt då hennes motpart i det här fallet ibland är en ifrågasättande eller rent av ointresserad part.

Det jag gillar mest med böckerna om Esther Nilsson är Anderssons sätt att växla mellan det stora och det lilla, att låta Esthers analyser av Olofs beteende ta upp flera sidor, medan gestaltandet av de tvås (återkommande) uppbrott kan skildras på bara en mening. Just där här aspekten verkar Andersson ha förfinat sedan den föregående boken.

Likt en Hjalmar Söderberg ger Lena Andersson sin avskalade stil liv genom att låta känslor och skeenden ackompanjeras av växlande årstider och Stockholmsgeografiska anvisningar. Det jag saknar hos Andersson är en metafysik eller en moralfilosofi - det finans inga högre syften förutom Esther menlösa kamp för kärlek. Som läsare är man frustrerad, varför låter Esther sig än en gång snärjas av en känslomässigt störd äldre man, som dessutom förhåller sig irriterande ambivalent till henne? Svaret kanske är att kärleken är just slumpmässig och ovetenskaplig, trots Esther Nilssons alla försök att uppfinna de teoretiska verktyg som ska göra henne lycklig.