Kärlekens geografi / Appelez-moi par mon prénom
Utkom 2008
En författare får ett konstverk av en betydligt yngre man. Konstverket är inspirerat av hennes egen dagbok. Hon blir intresserad av den unga konstnären, och på något sätt växer en förälskelse som är lika mycket en besatthet fram. De börjar skriva brev till varandra, väver in sig i varandras personer och i varandras konstnärskap. Via konsten och orden, som spelar en stor roll i detta kortroman, skapar de en helt egen värld runt varandra.
Bouraouis meningar slungas ut nästan som en besvärelse när hennes författare i jagform breder ut sina tankar. Det är korthugget, poetiskt och konkret på samma gång, och hon lyckas skildra en person full av både förväntan och skräck inför kärleken. Som läsare sugs man in i hennes maniska rytm, jagets inre värld far fram på sidorna nästan som ett stycke musik i något som nästan kan liknas vid en medvetandeström. Innehållet får stå något tillbaka för formen, vilket gör att man ibland har svårt att förstå motiven till romanfigurernas handlingar, eller var de befinner sig i tid och rum; händelserna flyter förbi i narrativets febriga besatthet. På några ställe tippar språket över och blir svulstigt storslaget, då jaget till exempel börjar fundera över planeternas ständiga rörelser och världsaltaret. Kärleken blir en otyglad kraft, en våg och ett hav, som stjärnornas bländverk - något för mycket med andra ord.
Överlag är detta en vacker roman om att befinna sig på förälskelsens plats - dess geografi - och därifrån febrigt blicka ut över det närliggande landskapet.
Även om de två älskarna träffas understundom så anar jag en underliggande frågeställning: är det bara i våra drömmer och i vår längtan som som kärleken är fullkomlig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar