Räddaren i...rågen? What's the catch?

J.D. Salinger 
Räddaren i nödern / Catcher in the Rye
Utkom 1951

Jag kan väl ärligt medge att jag aldrig förstått uttrycket "Catcher in the Rye". Ett tag begrep jag inte ens vad rye betydde. Men det visade sig inte vara så svårt att slå upp. "Råg". Fångaren i rågen sa mig tyvärr inte heller så mycket så jag antog nog helt enkelt att det var nåt idiomatiskt uttryck och struntade i det hela. Tills nu.

Holden Caulfield är en ung rik grabb som, tack vare bristande engagemang, precis blivit utkastad ännu en fin skola. Med en obehaglig distans till sina medmänniskor berättar han om sina upplevelser på skolan och några dekadenta dagar i New York efter det att han lämnat skolan. Fram träder bilden av en osäker ung man som inte kan knyta an till andra människor (möjligtvis sin lillasyster undantagen) och som inte förstår konsekvenserna av sitt handlande.
Jag inser att jämförelsen bör gå åt andra hållet, men jag kan inte låta bli att tänka på likheterna med Erland Loes moderna klassiker Naiv. Super. I båda fallen är huvudpersonen en oreflekterande, ung man med ett väldigt speciellt sätt att berätta. Berättarna är omogna, dysfunktionella och avståndstagande i relation till de andra romanfigurerna. Men de är också väldigt underhållande. Erland Loes värld är naturligtvis mer vrickad, medan Salingers är grövre och mer utmanande (särskilt om man beaktar dess kontext i 1950-talets amerikanska värderingar.)

Efter att ha läst boken funderar jag på om Räddaren i nöden är en utvecklingsroman eller inte. Handlingen är alltså i grova drag att den unge braten Holden Caulfield sitter på psyket och redogör för sitt långsamma sammanbrott i New York efter relegeringen från ytterligare en skola. Jagberättaren, som alltså redan ha haft sitt sammanbrott och nu är på bättringsvägen, uppvisar vissa tecken på utveckling och mognad. Holden tar i sin berättelse avstånd från de andra romanfigurerna, genom att behandla dem nedlåtande och kalla dem för idioter och annat (något som för övrigt är mycket underhållande). Det här sättet att distansera sig från människor är hans skyddsmekanism, och vissa tecken i slutet av romanen tyder på att han till sist vågar känna en viss närhet till dem han har berättat om. Han till och med saknar dem.
Det finns andra tecken som tyder på att han inte alls utvecklas. Han har till exempel, genom sitt sätt att berätta, underminerat sin trovärdighet gentemot oss läsare så att vi inte alls kan lita på hans ord. Och i bokens slutskede berättar han visserligen att han tror att han kommer att anpassa sig bättre i framtiden, men, säger han "hur kan man veta såna saker i förväg, innan man verkligen står där?".

Jag kan gå så långt som att säga att bokens tema är Holdens (eventuella) förvandling från barn (omogen) till vuxen (ansvarstagande). Det är här man kan placera in rågen som ett bärande motiv (och ja, titeln skvallrar rätt tydligt om att det är ett sånt det handlar om). Holden tillfrågas om det inte finns något han kan tänka sig sysselsätta med i framtiden. Och hans svar, ja det är något märkligt. Han beskriver sig själv som stående framför ett stup i ett fält av råg. Inne i rågfältet befinner sig massor av lekande barn som när som helst riskerar att falla över stupet; Holdens uppgift är att rädda barnen från att ramla ner för stupen. Det är alltså ingen jättevågad tolkning att rågfältet är Holdens idealiserade barndom, och att det som vänter den som faller nerför stupet är den smutsiga vuxendomen som framträder i all sin smutsighet under hans New York-vistelse.

Jag tycker att du ska läsa boken. Holden Caulfield är en utmärkt antihjälte och tonårsrebell. Vi behöver alla ett jävla (ja jag får svära på min blogg) uppror då och då. 16-åringen i dig kommer att tacka dig, leva upp lite, och kanske kanske komma ut ur rågen och titta ner på dig fråne stupet ett tag.