Resten är historia

Peter Englund
Förflutenhetens landskap
Utkom 1991

Svenska akademiens Peter Englund är en sympatisk figur; han ser snäll ut, hade innan han blev ständig sekreterare en kattfylld blogg och verkar besitta en förmåga att utan arrogans gå i polemik med sina kollegor. Vapen: humor och kunskap. Det senare står i alla fall klart efter att ha läst förflutenhetens landskap, en samling historiska essäer med den röda tråden att Englund genom en bild, en plats eller en tidpunkt försöker skildra viktiga händelser och tidpunkter i europeisk historia. Berättandet är inte linjärt uppbyggt, utan gör nedslagsplatser i så vitt skilda ämnen som Karl XII:s död, bröderna Marx, häxbränning och myten av fältherren. Den resonerande tonen, som hela tiden söker efter paralleller i samhällsutvecklingen i stort, och den stora portion humor Englund besitter, gör läsningen eftertänksam och intressant. Läsaren blir inte introducerad till förenklade skeenden eller schablonliknande hjältar, utan snarare upplyst om de vilt skilda tolkningar som i kan göras till historisk sanning. Här får vi ta del av resonemangen som problematiserar, men som inte alltid leder till ett svar. I många essäer kan man dra paralleller till vårt eget samhälle - en värld full av dubbelmoral och egoism. Bäst blir det när författaren själv tar plats, som i essän när han flanerar på ett slagfält i Poltava och målar upp en bild hur platsen kan ha sett ut ett par århundraden tidigare; eller i "tre älskares bekännelser", där vi via tre dagboksförfattare får följa sexualiteten genom 1600-, 1700-, och 1800-talet, där en av dem i slutet av sitt liv klämmer ur sig ett verk på 4200 sidor i elva band som i stort sett redogör för dennes sexuella erfarenheter från vaggan till graven. Den beskrivs i Englunds novellsamling som "Europa skildrat genom ögat på en penis". Jag minns inte om jag någonsin blev tvungen att rabbla kungar i skolan, men kommer kanske, tack vare Jan Björklunds avskaffande av flumskolan, bli tvungen att med ett stycke enris i handen tvinga mina kommande barn att rabbla namnen på Karl XII:s barn (om han hade några). Jag hade hellre sett ett samhälle där vi tack vare personer som Peter Englund verkligen läser historia som något vi kan relatera till och reflektera över - då hade kanske våra barn växt upp till kattälskande Peter Englunds istället för barnagande populister med militärt anti-tänkande i blick.