Denna gång, när vårens förhoppningar bytts upp mot sommarens förslöade tillstånd, blir jag tvungen att avhandla inte två eller tre utan hela sju böcker i det mest välfyllda maraton denna blogg någonsin har sett. Redan här får vi konstatera att denna bloggs kvalitativa strävanden efter ett innehållsfyllt och reflekterade läsande får stå tillbaka något för ett personligt och ytligt redovisingsbehov. Men det finns, som vi har läst oss till genom åren, inget ont som inte kan låtsas föra något gott med sig; sommaren är över oss, aspens löv darrar i vinden utanför balkongen och några meter från mig sitter en tjock gubbe med en engångsgrill på magen och hostar.
Alltså - sommarens boktips är äntligen här!
Hermann Hesse
Stäppvargen / Der Steppenwolf
Översättning av Sven Stolpe
Utkom 1927
Det känns löjligt ändå - och detta är ett övergripande problem med denna blogg - att sammanfatta en en så otroligt framgångsrik och legedarisk roman i ett snabbspolningsläge. Men jag ursäktar mig med att det med största sannolikhet finns folk som sitter och skriver twitterrecensioner, och alltså en viss poäng i att begränsa sig. Dessa begränsningar kan innebära nya infallspunkter, något som jag tror de flesta författare och skribenter skulle hålla med mig om. Stäppvargen bör läsas med Hesses egen livshistoria i beaktning, han kom från Schwaben i Bayern där han växte upp med föräldrar som förväntade sig att den unge Hermann skulle bli präst. Hesse slet sig emellertid loss från sitt öde, började söka efter svar i psykoanalysen och fördjupade sig i idéer uppkomna bortom den västerländska civilisationens horisonter. Det är här någonstans Stäppvargen börjar, i en person som söker mening, en person som söker sitt öde och sin odödlighet. Stäppvargen är av tudelad natur: han har en mänsklig sida, en som inrymmer allt gott i personligheten, och en stäppvargssida, en som inrymmer Stäppvargens mer mörka och djuriska sidor. Ställd utanför den mänskliga gemenskapen kan hans olycka sägas bestå i en konflikt mellan å ena sidan lustarna, å andra sidan det upphöjda andeliv som han strävar efter. Här känner vi Freuds nervtrådar mellan raderna. Stäppvargen kan ses som en sorts bildningsroman, där Stäppvargens (eller Harry Haller som han egentligen heter) insikter i det egna psykets art vidgas under romanens gång. Genom ömsom förunderliga, ömsom hemska, äventyr famlar Harry genom romanen, i hopp om att komma till insikt över jagets odödlighet. På vägen hinner vi uppleva en hel del i samtiden som Harry Heller, och antagligen Hermann Hesse själv, ansåg som meningslöst och farligt i tillvaron. Stäppvargen är ett komplext nätverk av impulser som vävs samman i ett verk som mest liknar en symfoni, där betraktaren efter varje möte lär sig mer och mer av verkets art.Herta Müller
Hjärtdjur / Herztier
Översättning Karin Löfdahl
Utkom 1994
Nu har det hunnit gå några veckor sedan jag först stiftade bekantskap med den nyligen nobelprisbelönade Müllers författarskap. Jag har skrivit om henne tidigare på bloggen och då förväntansfullt nämnt Cărtărescu och Kafta som eventuella referenser. Till en viss besvikelse fann jag dessa två jämförelser totalt irrelevanta i förhållande till Müller. Jag har svårt att greppa texten - Müllers sparsmakade stil skrämmer mig. Romanen handlar om en grupp ungdomar under Ceauşescus Rumänien, ett hårt kontrollerad samhälle. De av oss som inte upplevt något liknande har bara att jämföra detta med andra texter som tar upp den frustrationen, ilska och till slut uppgivenhet hos de som tvingas växa upp och leva i ett totalitärt samhälle. Det skrämmande hos Müller är inte de hemska berättelserna eller den stora tragiken, även om dessa oundvikligen förekommer. Istället är det snarare avsaknaden av de stora orden som skrämmer, att läsa Hjärtdjur är som att besöka ett ödelagt mentalsjukhus, tomheten i sig berättar så mycket hemskare berättelser än det vi faktiskt ser. Müller skräder inte ett ord i onödan, men låter däremot vissa återkommande ord och företeelser bilda skarpa symboler som tack vare språket blir otroligt starka - det kan vara ett skärp, en sång eller till och med ett minne. Resultatet av allt detta blir en roman där man som läsare känner sig otroligt nära texten, vilket inte sällan gör en illa till mods; ibland blev jag tvungen att lägga ifrån mig boken efter blott ett par sidors läsande. Den som är sugen på att läsa romanen gör helt rätt i detta, då den är ett samtidsrelevant stycke konst som trots sin starka relation till språket aldrig blir ett formexperiment utan en helhet som berör, skrämmer och ställer frågor.
Joyce Carol Oates
Blonde
Översättning av Ulla Danielsson
Utkom 2000
Denna kvasibiografi över Marilyn Monroes, eller Norma Jean Bakers, uppgång och fall är ett mastodontverk på över 800 sidor, och jag känner redan banaliteten fylla mina broderande bokstäver. Det första jag kommer att tänka på när jag ska skriva om denna bok är, lite överraskande, Jan Guillou, som vi ju vet har en del att säga om både det ena och det andra. I P1:s biblioteket pågick (eller pågår?) en bokcirkel som diskuterade just denna bok, i vilken Guillou bland annat hävdade att Oates är en så skicklig författare att hon med flit använder dåliga metaforer för att i romanen söka vissa effekter. Vid ett annat tillfälle hävdade han att Oates är den enda författaren som ogenerat kan försätta sina romanfigurer i sexscener utan att det blir krystat. Det senare påståendet kan jag skriva under på, ja Marylin har en hel del sex, vilket vi av romanen kan koppla till vissa problem med fadersfigurer, men denna lätthet gäller i stort sett vilket sammanhang Oates än väljer att försätta sina figurer i. Blonde är ett otroligt ambitiöst verk som berättar Marylin Monroes historia från barndomen, med en av filmindustrin förgiftad mor, till storhetstiden och det klassiska fallet. Det är en tacksam berättelse att skriva: den innehåller alla den amerikanska drömmens mest cyniska vändor, sex, missbruk, uppgång, skandaler, fall och så vidare. Men bakom detta finns även historien om en verklig person, Norma Jeane, som blir så totalt identifierad med en påhittad person, Marylin Monroe, att hon till slut går under. Både berättelsens förtjänst och dess problem i viss mening består i att Oates valt ut vissa delar av den verkliga Marilyn Monroes liv och spekulerat ihop stora delar av romanen runt dessa. För de med den tråkiga tendensen att vilja hålla isär sanning och fiktion blir detta ett problem, för de med viljan att se en person bakom myten och legenden Marilyn Monroe blir detta ett oerhört starkt och trovärdigt porträtt av en tragisk livshistoria i vilken, som i så många andra, den ensamma och svaga går förlorande ur striden. Junot Díaz
Oscar Waos korta förunderliga liv / The brief Wondruos Life of Oscar Wao
Översättning: Niclas Hval 2007
Días första och Pulitzerprisvinnande roman Oscar Waos korta förunderliga liv är sannerligen en livfull bok. Den handlar om den dominikanska killen Oscar, en klassisk loser som, liksom många andra dominikaner, förklarar sin olycka med den förbannalse, eller fukú, som legat över familjen i generationer. Boken skildrar dels Oscars uppväxt i Dominikanska Republiken, ett land fortfarande präglat av den tidigare diktatorn Trujillos blodiga välde, dels familjens anpassning till livet i USA. Det är en uppväxtskilring med en del kulturkrockar, en del kärlek och en del sex. Men i grund och botten skildras inte bara en utan flera tragiska historier. Días språk är lätt, snabbt, fullt av slang och humor - bäst gillar jag de utförliga noterna där läsaren ibland genom flera sidor kan fördjupa sig i dominikansk historia eller bara få inblick i någon de många Tolkien-referenser som förekommer i boken. Det dyker överlag upp en hiskeligt massa referenser, något som i många fall kan kännas plottrigt och sökt - men Días humor och berättande förlorar aldrig fokus eller tenderar att falla över åt det effektsökandet hållet. Tack vare de skiftande berättarperspektiven, och den till slutet hemliga jagberättaren behålls också en sorts nerv i boken som gagnar dess format och spektakulära historier. Oscar Waos korta förunderliga liv är ett rent nöje att läsa, även för oss som har svårt för latinamerikanska uttryck i allmänhet och latinamerikansk slang synnerhet.
Nikolaj Gogol
Porträttet / Portret
Översättning av Asta Wickman
Utkom 1835
"Alla är vi skakade ur Gogols kappa" ska Dostojevski ha sagt. Visserligen syftade då den gode Fjodor på antagligen på Gogols Kappan men citatet måste ändå kunna användas för att belysa vilket avtryck Gogol gjorde på de författare som kom att utgöra den ryska litteraturens under. Porträttet är skriven som den sorts kortroman (eller långnovell?) som var så populär bland de gamla ryssarna men som aldrig riktigt slog i den övriga världen. Ryssar och ryssar förresten, även om Gogol allmänt ses som en symbol för den ryska litteraturen var han faktiskt född i Ukraina. I fjol, när Gogol skulle ha fyllt 200 år, firades den döde dels av Putin i Moskva, dels av Ukrainas president Jusjtjenko. Jusjtjenko uttryckte i sitt tal att Nikolaj Gogol, eller Mykola Hohol som han heter i Ukraina, trots att han skrev på ryska tänkte och kände på ukrainska. Vad nu det innebär. Porträttet är en å ena sidan realistisk, å andra sidan fantastisk, berättelse om en ung konstnär, Tjartkov, som kommer över ett porträtt med de mest levande ögon han någonsin sett. Porträttet föreställer en en fruktad ockrare. Men allt från den dagen porträttet kommer in i Tjartkovs liv förändras allt, ögonen är honom så kusliga att de tycks se rakt igenom hans själ, han börjar drömma, och trots att han tack vare porträttet erhåller viss framgång, bringar det honom mer olycka än glädje. Att tavlan föreställer just en ockrare måste givetvis tillskrivas en viss symbolik, för medan Tjartkov blir rikare och rikare försvinner hans både konstnärliga och personliga ideal längre och längre bort. Långnovellen (eller kortromanen?) för också en diskussion om det goda och det onda, vad är det som konstituerar gott respektive ont i människan? Är porträttet förbundet med djävulen eller gud? Gogols historia kryssar sig genom olika samhällsskick, och även om jag utifrån en kort text knappast har befog nog att göra några större utlåtanden om Gogols författarskap kan jag konstatera att Gogols leende verkligen är ett leende genom tårar.
Jan Myrdal
Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell
Utkom 1964
Jan Myrdal, denna intellektuella satiriker, vänstergestalt och ideolog - son till Alva och Gunnar Myrdal, två viktiga personer för grundandet av den svenska välfärden bland annat - är det svårt att läsa bara sådär, i förbifarten. Samtidigt får jag en känsla av att jag borde göra mig kort när jag ska avhandla denna bok, det finns för många trådar att dra i, för många åsikter att vädra för att jag ska känna mig på den säkra sidan. Samtida bekännelser kan ses som en moralisk bildningsbok. Den avhandlar frågeställningar på temat moral och svek. En ung Myrdal sviker en vän genom att veta om dennas förestående självmordsplaner, utan att ha kraften eller viljan att förhindra dessa. På samma sätt som han själv misslyckats, menar han att de europeiska intellektuella kan analysera världssituationen och förklara den stora hungern - men kan inte förhindra den. Vägen genom denna självrannsakan är inte alltid spikrak, och Myrdal gör sitt yttersta för att uppnå en sorts uppriktighet - den linjära romanliknande formen får gång på gång stå tillbaka för partier där författaren själv syns och kommenterar och kritiserar texten. Boken avslutas med två kraftfulla meningar som man än i dag kan applicera på den generation utbildade vita européer som genom sitt själva medvetande bidrar med sitt svek till världen: "Vi är inte medvetandets bärare. Vi är medvetenhetens fnask".August Strindberg
En dåres försvarstal / Le plaidoyer d'un fou
Skriven 1887-1888
Så denna Strindberg, denna karaktär, fortfarande hatad (mest för sin arrogans och sin avoga inställning till kvinnor i allmänhet) och älskad (mest för Hemsöborna) av svenskarna, fortfarande en relativ parentes utanför vårt lands gränser. En dåres försvarstal är, liksom en stor del av Strindbergs litterära alster, starkt självbiografisk (frågan om huruvida boken ska klassas som roman eller en biografi kanske vore något för landets katalogisatörer att ta upp) och kan, som titeln antyder, ses som ett enda långt försök till självupprättelse vad gäller Strindbergs person i allmänhet och hans förhållande med Siri von Essen i synnerhet. Jagberättarens djupt subjektiva röst kan ses som en plädering där läsaren är tänkt att ge Strindberg (eller Axel som han kallar sig i romanen) rätt i frågor som ytterst handlar om skuld och moral. En viktig bit i detta pussel är bevisningen om "friherrinnans" (som Siri von Essen till en början nämns som) eventuella otrohet, vilken, i fall denna är faktiskt och inte inbillad, skulle förklara Strindberg "släng" av mental ohälsa. Det finns ett visst drag av sadism hos Strindberg, vissa går så långt som att hävda att han i vissa skeden av sitt liv (som till exempel under den så kalalde infernokrisen) varit medveten om sina kriser och mentala tillstånd och använt dem i sitt skrivande. Kanske en väl cynisk åsikt, men äktenskapet med von Essen tar sig faktiskt nästan som ett missbruk, där varje form av uppbrott från förhållandet leder till vansinniga utbrott, som i sin tur leder till återförening, vilket i sin tur leder till nya bekymmer osv osv. Det är en jobbig bok att läsa, berättarjaget framstår som en ganska osympatisk och envis man med ett enormt bekräftelsebehov och en övertygelse om sin egen förträfflighet; han åtar sig att redogöra för sin frus tilltagande förödmjukelser och överträdelsen, men framstår på samma gång själv som otroligt småsint och stingslig. Nä, En dåres försvarstal är ingen mysbok, men vem har påstått att bra litteratur framkallar positiva känslor - Strindberg visste precis, trots sin "mentala ohälsa", hur man provocerar och väcker en läsare (och en fru), såväl på 1880-talet som på 2010-talet.
Kanske var det denna vetskap som fick Strindberg att, trots sina bristande kunskaper i språket, skriva boken på franska och ge ut den i Frankrike. Det lustiga i sammanhanget är att vi alltså har att göra med en mycket berömd svensk författare som skriver en högst personlig och bitter självbiografisk roman på franska om sin fru och sin närmaste omgivning, tänkt att publiceras i ett land där han är relativt okänd. Han får hjälp med språket av översättare, men boken kommer en handfull år senare ut i översatt i Tyskland, för vilken han senare blir åtalad (något han förresten redan blivit i Sverige för Giftas). I Sverige ges boken ut först efter Strindbergs död.
Nu, kära läsare, kallar vidare sommarläsning:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar