En grekisk lånebok jag läste

Kajsa Ekis Ekman
Skulden - Eurokrisen sedd från Aten
Utkom 2013

Grekerna är lata. De går i pension för tidigt. De betalar ingen skatt. Ja de ligger väl mest hela dagarna på någon strand och dricker Raki. Ungefär såhär väl känner gemene svensk till om vad som händer och har hänt i den europeiska krisens allra mest krisande land - Grekland. Men bilden kunde inte vara mer fel. Det är budskapet i denna reportage- och debattbok inifrån Aten, dit Kajsa Ekis Ekman åker under två år för att träffa människorna och makthavarna, för att höra folkets förtvivlan, hopp och längtan. Och historien som kommer fram är en om greker som arbetar gratis,om  korrumperade politiker, skattesmitande storföretag och räntor på lån som försvinner till utländska kapitalister. Men framför allt en historia om EU och en valutaunion som är framtvingad av Europas ekonomiska elit och som missgynnat länder som Grekland och Spanien till förmån för t.ex Tyskland. Och det handlar framför allt om export, EUs regler, som vi kanske själva mest förknippar med krav på raka bananer, gör till exempel att Grekland importerar växthusodlade tomater från Holland!

Grekland är ingen lätt historia att nysta upp, efter ett mycket våldsamt 1900-tal med flera miltärkupper, invasioner och oturen att ha så kallad ett strategiskt läge är inte förutsättningarna för ett väl fungerande samhälle på topp. Men boken handlar framför allt om nuet, om en demokrati som tas över av den så kallade trojkan - EU, IMFoch ECB - som för över folkets tillgångar till kapitalet under förevändning av krisen och räntebetalning på så kallade nödlån. För vems fel är krisen egentligen, ja knappast det grekiska folkets menar Ekis Ekman. Via vad som kan ses som en grundkurs i den global kapitalismens verkningar spekulerar hon i hur krisen påverkats av EU och Euron, av trojkan och kapitalet.

Med skickliga hopp mellan tårgasfyllda demonstationer på Sygmatorger och europeiska banker, mellan en plötsligt förlorad och hopplös ungdomsgeneration och en bankchef som utses till statsminister ser man som läsare snart hela det demokratiska Europa i gungning. Är enskilda länder och politikers makt att bestämma över sina egna länder på väg att försvinna till förmån för en styrning där allt utgår från de stora kapitalen, från bankerna och från EU  Eller ska arbetarna ta makten underifrån och visa att folket är den starkaste kraften? Ekis Ekman menar att slaget om Grekland inte är något annat än slaget om Europas framtid, och efter att ha läst denna bok kan man inte mer än att för allas skull svepa en Raki och hoppas att kapitalet inte går segrande ur den striden.

Vill vi ha det $åhär?

Nina Björk
Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde.
Utkom 2012

Ett av de mest flabbframkallande Youtubeklippen på sistone heter MTG Rage och visar en man som ger utlopp för sin frustration efter att han om och om igen misslyckas med att ta sig upp för en backe med sin terrängcykel. Frustrationen börjar vid det yttre: han skyller på skitcykeln och den den där jävla hjälmen som han har sönder. Sedan sprider sig ilskan inåt, mot sig själv, "DET ÄR MIG DET ÄR FEL PÅ!" skriker han i ett slag av plötslig självinsikt. Men det slutar inte där, till slut rasar han på hela samhället, han hatar att han måste gå och lägga sig för att vara pigg till jobbet. För man måste ju tjäna dom där j*vla f*ttpengarna!

Varför tänker jag på det här? Jo det slog mig att det alltså det krävs ett utbrott av stenåldersraseri för en vanlig svensk att börja ifrågasätta själva fundamentet får vårt samhälle. Heltidsjobbet. Arbetslinjen. Arbetet som mål och inte som medel.

Och det här så jag knyter an till Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar. Det är vi som bestämmer, menar hon, hur vi själva ska ha det. Vi behöver inte acceptera att något som kallas marknaden styr våra liv, eller att våra känslor blir sålda som varor på en marknad. Vår instinktiva reaktion mot det blir ofta att "det väl inte är realistiskt?" Vi måste ju jobba, konsumera och slita ut oss för att samhället ska fungera. På samma sätt är politiska partier eller andra som till exempel tar upp frågor om kortare arbetstid inte "regeringsdugliga". Och samma sak med dem som kritiserar vår konsumtionshets och vårt sätt att förbruka vår planet. Att vara regeringsduglig är samma sak som att vilja upprätthålla det nuvarande systemet. Björk skriver pricksäkert och sätter sakerna i perspektiv. Kan det verkligen vara så att det system vi har i ett par hundra år verkligen är den enda vägen att gå?

Björks bok kan nästan ses som ett manifest för att våga ifrågasätta och vilja förändra samhället. Hon tar i inledningen utgång från Disneyfilmer för hur vårt samhället uppmuntrar den enskildes möjligheter att drömma, möjligheten att kunna göra en individuell social resa. Man kan drömma om att bli drottning, om att bli en lejonkung. Vad man däremot inte kan drömma om är att förändra systemet; Disneys dröm om ett bättre samhälle är en dröm på individnivå.

Björk skriver egentligen inget nytt. Hon kommer inte med några storslagna lösningar. Men hon vädjar om vårt förnuft genom att på smarta, tydliga smarta sätt visa hur och varför vi kan och bör tänka annorlunda på hur vi ser världen. Tro inte på dom som säger att det är omöjligt, menar hon. Och kanske är det bara lite självförtroende vi behöver, vi som ser framför oss en mer rättvis världs med mer fritid och mindre miljöförstöring. För vi blir ju dag ut och dag in tillsagda att våra drömmer är orealistiska, inte regeringsdugliga, ja våra drömmar är ju inte ens drömbara. Men rikta inte frustrationen mot dig själv, det är inte dig det är fel på, det är de här jävla f*ttpengarna!!