Dödlig läsning

Jenny Downham
Innan jag dör
2008

En 16-årig tjej som heter Tessa har leukemi och ska dö. Innan hon dör har hon ett antal grejer hon vill uppleva, och hon gör en så kallad bucketlist som hon börjar beta av – sex, droger, stöld, åka motorcykel, såna grejer. Tessa är också en helt vanlig tonårig med en barnslig tanke om att föräldrarna ska bli ihop igen, som gör uppror, har problem med vänskapsrelationer och bråkar med sin lillebror. På biblioteket där jag lånar boken är den klassad som en vuxenbok, men problemen som avhandlas tillhör den typiska tonårslitteraturens eviga teman och kan förkortas i meningen "varför är det ingen som förstår hur jag känner?!?".
Boken drivs till största delen av dialog och handling, få saker förblir osagda, klichéartade scener staplas på varandra och Downham ger sig till och med på en riktigt plågsam sexskildring. Trots allt detta händer det något i mig i mötet med Tessa, skildringen av henne triumferar bokens övriga brister och förvandlar den till en nyanserad skildring av en 16-åring gjord med värme, humor och en träffsäker berättarton. Tessa är en betraktare, och som sådan lyckas Downham skildra henne alldeles utmärkt.

Tessa är mänsklig – varken hjälte eller offer – men lyfter samtidigt tack vare sitt tillstånd vardagen till något annat, något större, något nästan sublimt. Downham skildrar fint hur hon hör fotsteg från sin lillebror i trappan, hur hon hör ljudet av varje löv som grannpojken krattar, hur varje detalj i hennes dödssjuka tillstånd lyfter från något vardagligt till något allmängiltigt. Tessa själv blir så levande att jag som läsare börjar tvivla på att hon verkligen kan dö, trots att cancern sprider sig längst boksidorna.
Svårt att tro på döden har också Tessas närmaste. Medan hon själv intar en fatalistisk syn på sin död så är hennes familj och vänner i förnekelse. De vägrar erkänna för sig själv och för andra att loppet är över; de slåss och går mot sitt livs nederlag. Det är inte förrän familj och vänner förstår att Tessas sista tid på jorden (och såklart även boken) inte handlar om döden utan om livet som de når någon slags insikt och slutar kämpa emot. Tessas bucketlist (som är en rolig idé i teorin, lite sämre att bygga en bok på) handlar mindre och mindre om vilka saker hon vill göra innan hon dör och mer om vad man kan kräva av livet egentligen. Hon börjar med att önska de stora sakerna, som kärlek och vänskap, men börjar långsamt kräva mindre och mindre. Det slutar med att Tessa i det sentimentala och alldeles hjärtskärande vackra slutet endast begär ett enda andetag till av livet.

Innan jag dör är inte en fantastisk fullträff. Den börjar som en medioker ungdomsroman men sluter sig kring vardagen och kommer till slut att omfamna hela människans existens. Fantastiskt, ändå!

Säg det som Tommy Nilsson

Dave Nicholls
En dag / One day
Utkom 2009

Flicka möter pojke, tycke uppstår, de skiljs och så följer en 20 år lång väntan på att de till sist ska få ihop det. Ungefär så förutsägbar är dramaturgin som ligger till grunden för storsäljaren En dag av britten David Nicholls. Dexter och Em – den föga originella kombinationen av strulig kille och duktig flicka – ligger med varandra en examensnatt 1988; de skiljs åt och under de kommande 20 åren får vi, på samma datum, följa deras förehavanden. Ibland är de tillsammans, ibland åtskilda, men det finns egentligen ingen tvekan om vilket håll historien kommer att gå – vilket heller inte är poängen. Det spelar alltså egentligen ingen roll om Em och Dexter till slut blir lyckliga i alla sina dagar, boken handlar om hur de isåfall når dit.

Särskilt Em är en ovanligt intressant romanfigur, hon framstår som en levande person av kött och blod vars personlighet dessutom utvecklas och förfinas under romanens gång. Hon har dessutom ett ett sätt att se på världen och andra människor som jag inte kan beskriva som annat än "pregnant" – det finns en social mogenhet hos Ems sätt att tolka världen som är svårt att bli annat än hänförd inför. Som exempel har hon ett sätt att se patriarkala mönster som man mycket sällan ser skildras av manliga författare.

På den negativa sidan finns det saker som romanens form hade kunnat fånga bättre. Hur samhället runt Em och Dexter förändras, hur deras inre förändras, deras sätt att se på varandra. Men En dag håller sig på rätt sida det komplexa för att fokusera fullt ut på mänskliga relationer – och gör det bra!

Romanen är lättläst, men när jag slår igen den lämnar jag den inte med den känsla man har efter att ha slukat en låda glass. Nicholls har lyckats skriva en bestseller som håller sig inom ett väldigt skört område precis mellan banalt och pretentiöst. Han skapar en känsla av tid och rum, av förgänglighet, av att summan är större än delarna, och för en en gångs skull är det en känsla jag kan gilla. Det är bara att gratulera författaren till att ha fått ett hårt hjärta som mitt att bli en smula sentimentalt.

Jag vet vad hon heter, men jag Callar henne Morvern

Alan Warner
Morvern Callar
Utkom 1995

Morvern Callar är den skotske författaren Alan Warners debutroman. Till en början får den, trots den fantastiska öppningssekvensen, mig att känna mig en smula less och trött. Huvudpersonen Morvern verkar helt känslokall, hon beskriver sin pojkväns självmord och hans döda kropp med samma avmätta ton som hon redogör för hur hon målar naglarna. Jag känner mig plötsligt trött på romaner med känslomässigt störda huvudkaraktärer som beter sig märkligt och udda. Jag känner mig trött på det här lite skruvande, det som verkar ha blivit så vanligt på sistone att det blivit normaliserat och förlorat all sin udd. Den här stilen som så ofta används för att dölja avsaknaden av substans och innehåll. Sen inser jag att Warner ju inte kan rå för vad som hänt under de dryga 15 år som gått sedan boken skrevs, jag mjuknar och plötsligt letar sig språket och boken in i mig.

Romanen börjar med att Morvern upptäcker sin döda pojkvän på köksgolvet. Hon tar killens pengar, publicerar hans roman i sitt eget namn, flyr arbetsklassens spritfulla tristess och går in i en sydeuropeisk låtsasvärld fylld med rejv, drinkar och sena nätter. Hur det får henne att känna sig framkommer aldrig, eftersom Morvern, som själv är förstapersonsberättare, aldrig berättar det för oss. Vi kommer aldrig särskilt nära Morvern, och vad som motiverar henne att t.ex stycka upp pojkvännens kropp och gräva ner honom får man som läsare bara gissa sig till. Denna ytliga kontakt med bokens huvudperson är både dess svaghet och dess styrka. En svaghet eftersom det aldrig ger läsaren ett band till romanens huvudperson, och varför ska jag då bry mig om vad hon företer sig? En styrka eftersom det ger möjlighet att tolka Morverns handlande på egen hand. Hur stor det kan vi förstå genom identitet och klass? Och ska vi tolka textens avsaknad av djupare känslor och tankar hos Morvern som en känslomässig störning eller som ett grepp hos författaren för att få oss att ifrågasätta våra egna känslor?

Morvern Callar är en riktig kultbok. Den har ett säreget språk - Morvern ägnar lika mycket tid att berätta om hur hon målar sina naglar som hur hon styckar sin döda pojkvän - och Warner låter romanen utspela sig i en tidsperiod som förknippas med en särskild kulturyttring: i det här fallet 1990-talets mitt och den tidstypiska rejvkulturen.