Vägen / The Road
Utkom 2006
Hur skiljer sig det som aldrig ska bli bli det som aldrig blev?
Två namnlösa figurer, en man och en pojke, vandrar enträget genom ett postapokalyptiskt USA. De svälter, fryser och hyser inga vidare förhoppningar om framtiden. Mannen fru, tillika pojkens mor, har sedan en tid tagit sitt eget liv och är endast närvarande genom drömmar och minnen. Men vad ska dessa minnen tjäna till när det inte finns någon framtid? Längs vägen de vandrar väntar en mänsklighet som redan präglats av den nya världens förutsättningar: stöld, mord, plundring och kannibalism drabbar den som är oförsiktig. Jordens nya förutsättningar är högst tiotalet år gamla, men har redan format en ny generation människor. Hänsynlösa överlevare. Så lätt är det alltså att utplåna en mänsklighet som utvecklats under tusentals år.
En outtalad naturkatastrof har drabbat världen, och det enda som finns kvar är döda spår av det som en gång var vår civilisation. Allt är täckt av aska. Romanens två protagonister överlever genom att då och då hitta gamla konserver i sedan länge övergivna hus, och tack vare mannens revolver innehållande två kulor har de ett övertag på de få människor de möter. De är på väg mot kusten. Vad som väntar dem där vet vi inte, kanske ett varmare klimat, kanske fler av de goda (dvs någon av dem som inte hängett sig till kannibalism). Men det är inte själva handlingen i sig som driver romanen framåt, utan istället det pussel som McCarthy låter mig lägga. Början av romanen är minst sagt kryptisk, utan att veta förutsättningarna kastas man in i en av huvudpersonernas otröstligt kalla nätter. Språket är till en början otroligt torftigt. McCarthy använder bara korta meningar separerade med punkt. Inga bisatser, inga kommatecken, inga öppna dialoger. De luckor som språket lämnar fylls dock långsamt i, och det dröjer inte länge innan man inser att språket liksom romanens miljö är helt ödelagt. Språket är lika lite färgsprakande som det asktäckta amerikanska landskapet. Allt eftersom bitarna faller på plats inser jag att det här är en av de bäst skrivna romanerna jag har läst (och fan vad jag önskar att jag läst den på engelska), att språket är briljant i sin avsaknad av berättartekniskt lulllull. Det finns ingen plats för några slitna klyschor, för det här är en berättelse om det som aldrig skulle bli och det som aldrig blev.
Vad innebär det att romanfigurerna är anonymiserade? De är nämligen inte bara namnlösa, utan fria från de flesta fysiska attribut som ålder, längd och hudfärg. En fullt beskriven romanfigur blir vi förtrogen med, hen blir en individ, någon vi kan identifiera oss med eller förkasta. McCarthys personer är snarare en slags schabloner, avindividualiserade. De blir tidlösa i det avseendet att de inte representerar något annat än sig själva i nuet. De kunde vara mänskligheten, de kunde vara ett jag eller ett du.
Givetvis lämnas vi med frågor som aldrig blir besvarade. Har överlevandet ett värde i sig när det som levs inte är ett liv utan endast handlar om just överlevnad? Är den till synes oändliga motorvägen de vandrar längs en symbol för människans enfaldhet? Har jorden gått under till följd av miljöförstöring? Vilken ironi då, att det är vägarna som ståtligt står kvar.
Känslan är att McCarthy lämnat intet åt slumpen, och resultatet blir en av de starkaste undergångsskildringar jag har läst. Utan vare sig krig, rymdvarelser, zombies eller någon totalitär regim som går över styr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar