Freedom
Utkom 2010
Jonathan Franzen är en litteraturens superstjärna i hemlandet USA. I samband med släppet av Freedom hann han bland annat pryda omslaget till Time magazine (under rubriken "Great American Novelist") samt medverka i Oprah Winfreys bokklubb. Här hemma i Sverige har vi sett honom som lite lagom hipp fågelskådare i litteraturmagasinet Babel. Franzen, en folkkär författare? Varför? Som romanförfattare har han sedan 1980-talet blott gett ut fyra böcker, och från den kritikerrosade The Corrections (2001) tog det nio år innan tegelstenstjocka Freedom landade på bokdiskarna. Och även om Freedom är min hittils enda bekantskap med hans författarskap skriver Franzen knappast lättsmälta små historier. Freedom är snarare en existentiell familjetragedi, en träffsäker bild av den amerikanska medelklassens grumliga tillvaro - och en nedmalning av den amerikanska drömmen. 600 välfyllda sidor blandad ångest. Visst, Franzen har humor, men snarare den där torra sortens humor som funkar bättre på universitets institutioner (eller gör den verkligen det?) än på underhållningens världsaltare. Men okej, Franzen skildrar ett USA från en mängd geografiska, sociala och moraliska skikt, och kanske har amerikanerna drömt så länge om the "Great American Novelist" att drömmen om den amerikanska drömmen får räcka?
Missförstå mig rätt nu, Freedom är en lysande roman. Berättelsen kretsar kring familjen Berglund, där makarna Walter (som för övrigt måste vara baserad en hel del på Franzen själv - inte minst med tanke på romanfigurens alla sympatiska drag) och Pattys förfall står i centrum. Walter är den nördiga miljörättskämpen som vinner kärleken, men blir bedragen, vars intentioner fallerar och som slår sig i slang med multinationella miljöbusar för att rädda en sällsynt fågel. Patty är basketstjärnan vars karriär går i kras, den alkoholiserade hemmafrun som bedrar sin man, den oförstående modern och den otacksamma dottern. Den tredje parten i triangeldramat är en charmig musiker vid namn Richard Katz, en bohem vars karriär består av oändliga rader av unga tjejer utanför den oändliga raden av halvtomma spelningar. Han är dessutom Walters bästa vän och föremål för Pattys längtan bort från medelklasslivet. Tillsammans med Walter och Pattys son Joey turas de om att föra romanens berättelse framåt - och bakåt.
Och det är väl inget snack om att Franzen är en fantastisk berättare: som läsare kommer man väldigt nära romanfigurerna, vilka känns extremt väl sammasatta. Något som jag i och för sig gillar, men som jag inte köper till hundra procent alla gångar, är Franzens tendens till överambition. I sin vilja att skildra så mycket som möjligt och ur så många olika perspektiv som möjligt - och i sin vilja att hela tiden förstå och analysera (och kritisera) det amerikanska samhället kan jag känna att romanen tappar något i nerv och närvaro. Men detta analyserande ligger också till grund för mycket av romanens briljans, där samverkan mellan samhällets och dess invånares tvetydighet och ofullkomlighet lyser upp texten. Själv läser jag också romanen som en intressant skildring på hur den amerikanska drömmen upplösts och förändrats i vågorna efter terrorattacken 2001. Kanske är det det precisa och skoningslösa skildrandet av denna förändring som gjort Franzen till en sån superstjärna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar