Denna litterära dagbok låter sig aldrig stressas, lämnar alltid plats för funderingar och reflektioner, stjäl aldrig uppmärksamheten från läsande och reflektioner. Den är ingen börda, utan en åker som ständigt står klar att skörda. Vad har hänt sedan sist? Världen har för varje sekund blivit ännu en gnutta mer cynisk, undertecknad har gjort karriär inom biblioteksfältet. Nu till en hög böcker som sedan sist lagts i en hög i väntan på nåden.Jens Lapidus
Snabba Cash
2006
Jens Lapidus är en tvålfager advokat som vid ett tillfälle blivit utsedd till Sveriges bäst klädde man. Han har skrivit en bok som enbart i månpocketutgåvan sålt över 500 000 exemplar. Förlagen jublar, filmindustrin såg sin chans till lite snabba cash och slängde ihop en film med en fräsig trailer. Lapidus bok har gett upphov till stadsvandringar, och själv kallar han sin stil för "Stockholm Noir". Killen är het, vet hur man drar en slipsten. Boken kretsar kring tre Stockholmfigurers desperata jakt på pengar, pengar de kommer över genom att helt enkelt tumma lite på lagen; sälja enorma mängder knark är onekligen av av de mest lönsamma metoderna. Samtidigt är de tre huvudpersonerna, vars historier sådär härligt och smart vävs samman, ute efter något mer. Stureplanskillen JW flyr sin anonyma uppväxt för en plats bland bratsen på stureplan, lever ett dubbelliv och för en tillvaro präglad av en storasysters försvinnande. Latinon Jorge flyr från Österåker, men får erfara att han är en fullkomlig nolla, för alltid dömt till att vara en blatte, utanför kokainbranschen. Den enorma juggen Mrado är en hårdkokt hitman i en hög position inom maffian som vid sidan av maffiakarriären drömmer om ett liv i lugn och ro tillsammans med sin dotter. Dessa figurer är egentligen inga karaktärer, de är levande schabloner runt vilka historien kan berättas. På samma sätt fungerar restan av romanens persongalleri: en jugge har alltid skinnjacka, en brat beskrivs genom ett lätt uppräknande av märken som utgör individens kläder, en arab är lite galen och säger insallah i varannan mening. Det flimrar förbi professorer i tweedkavaj med armbågslappar, ja vi är till och med inne en sväng på Marie levau och hinner skymta ett par svarta popluggar. Det hela känns så otroligt klyschigt att jag vill ringa min vän Toomas och be honom att sluta skratta åt Eskilstuna-Kurirens bilaga "Stidguiden: pop". Den är i en jämförelse totalt nyanserad. Samma sak med den språkliga framställningen. Lapidus vill vara hårdkokt, han skriver hårdkokt - en del skjuts i magen med hagelgevär, man kallar varandra blatte och drar en lina koks. Replikerna känns smärtsamt bajsnödiga. Dramaturgin är enkel: blanda rättegångsprotokoll och utdrag ur polisens internpost med de olika karaktärernas förehavanden. Avsluta varje kapitel med en cliffhanger, och summera karaktärernas tankar i frågeställning.
Det som gör Snabba cash extra intressant är att jag trots ovanstående invändningar köper hela skiten rakt av. Jag läser boken på några få dagar, uppfattar historien som fullständigt trovärdig. Det finns två alternativa svar på denna förvirring. Antingen har jag helt enkelt fullständigt tappat omdömet och kommer i fortsättningen att läsa Camilla Läckberg med ett leende på läpparna. Eller så är (och vid min gud låt det vara så) Jens Lapidus en fullständigt lysande historieberättare.
Ernest Hemingway
Den gamle och havet / The Old Man and the Sea
1952
Denna korta roman anses vara det som till slut fick Svenska akadamien att ge Ernest Hemingway nobelpriset 1954. Romanen gjorde i högsta grad att Hemingway återfick det litterära rykte som honom vid den här tiden blivit en aning slitet. Det är faschinerande hur detta urgamla tema, en ensam man mot naturens makter, på c:a 100 sidor kunnat bli en sådan total succé. Men inte ofattbart, för det finns något i framställningen av Santiagos kamp på havet som ter sig nästan universellt. Den gamle fiskarens kamp mot sin gigantiska fångst utspelar sig på så många plan att varje sida blir som en egen odyssé. Inget ord yttras i onödan, vilket gör att de ord som faktiskt är närvarande känns livsviktiga. Huruvida den gamles kamp slutar i fiasko eller tragedi är upp till var och en att avgöra, men den som missat denna monumentala klassiker sitter just nu med ett tragiskt hål i huvudet.
Nick Hornby
Slam
Översättning av Marianne Mattson
2007
Ännu en i raden presentböcker från välvilliga givare. Nick Hornby är en för mig knappast okänd författare, och jag har, trots att jag egentligen bara tyckte riktigt mycket om Fever Pitch, nu en stor del av författarens verk i bokhyllan. Inget fel i det, Hornby skriver ofta roligt och engegerat om den trötta medelklassens verklighetsflykter in i olika populärkulturella företeelser. Men där tidigare böcker ofta vänt sig till en generation av ungdomliga män i åldern 30-någonting liknar Slam i språk och form mest en ungdomsroman. Kanske hade förlagen också marknadsfört den som en sådan om namnet på pärmen varit ett annat. Eller hade min presentgivare missat att denna faktiskt är en ungdomsroman, för varför skulle jag få en sådan, jag är ju vuxen. Även om man kan finna tillfredsställelse i att diskutera en sådan fråga finns det knappast något enkelt svar på vad som egentligen är en ungdomsbok. Läsaren? Nej, ungdomar läser ju även andra böcker. Författarens intentioner? Nej, många böcker som från början vände sig till vuxna läsare räknas idag som ungdomslitteratur och tvärtom. Språk och form som jag nämnde tidigare kan i många fall ge en fingervisning för vilken nivå, rent intellektuellt, av litterärt kunnande som läsaren kan tänkas tilltala. Å andra sidan finns det många äldre som uppskattar ett lätt språk och tydlig kausalitet. Man får helt enkelt som på så många andra plan i livet acceptera (eller konstatera) att det är marknaden som styr: hur ska denna bok marknadsföras för att nå så många läsare (dvs köpare) som möjligt. Nog om detta. Titeln Slam anspelar på företeelsen att dratta på ända medan man skejtar, att slamma. Ordet kan överföras på andra aspekter av livet; man kan till exempel vara 16 år och göra sin flickvän med barn, trots att man själv kom till när ens mor var i samma ålder och råkade slamma. Problematiken med ångest inför föräldrar, skola, försörjning och kärlek känns otroligt välbekant. Även om Hornby gör sitt bästa för att krama ur nya infallsvinklar ur historien, är noga med eventuella pekpinnar, faller jag knappast pladask för dess oförutsägbarhet. Boken är helt okej, och kanske faller jag helt enkelt utanför ramen för dess tilltänkta målgrupp: jag hade ju varken åkt skateboard eller haft sex när jag var 16.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar