Paul Auster
Dårskaper i Brooklyn (Brooklyn Follies)
-2005
När man läst klart sista sidan i en 370-sidors Auster-roman med en livsbejakande hoppfullhet i bröstet är man antagligen inte specielly lyhörd har måhända ett svårpåverkat balanssinne eller så har man med större sannolikhet läst Dårskaper i Brooklyn från 2005. Denna för mig tills nyligen helt okända sida av Auster - såklart har det ej heller tidigare undgått mig att Auster är en fullständigt lysande historieberättare - väcker min skepsis och romanen igenom och jag kan inte hjälpa att fundera på vad för fundamental bit av romanen jag har missat. Visst, Auster är som vanligt frisk i sitt refererande till populärkultur, han använder fortfarande den sorts mystik i uppbyggandet i sina karaktärer vars hemlighet jag aldrig riktigt kan komma åt och han hyser en lika stor kärlek till slumpen som jag är van med, men var har de Kafka-liknande ingredienser som Auster byggt stor del av sin framgång på tagit vägen? Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att Auster i sin iver att utforska en berättelses fulla potential helt enkelt bestämt sig för att i detta syfte släppa sina tyngsta - metafiktion, omkastningar av perspektiv m.m - och mest oläsarvänliga drag.
Auster föddes 1947, och efter en litterär examen och en tid som översättare i Paris debuterade han med den fullkomligt lysande och kritikerhyllade och kreddiga New York-trilogin 1987. (Innehållandes Stad av glas, Vålnader och Det låsta rummet.) Trots att New Tork-trilogin kanske fortfarande anses som Austers "mästerverk" har han i sitt fortsatta författarskap byggt upp en egen liten Auster-värld med romaner innehållandes detaljrika sammanträffanden och underhållande berättelser; i mitt tycke har dock en obehaglig nerv - en mörk tråd svår att sätta fingret på - varit en betydande del i denna mans, vars nobelprisaktier ändå måste ses som ganska höga, verk.
Dårskaper i Brooklyn handlar om en frånskild, förtidspensionerad och uppgiven man i 60-årsåldern, Nathan Glass, som i kölvattnet av en cancersjukdom förlorat livsgnistan. Men tillsammans med sin brorson Tom, som han till innan deras slumpässiga (hey!) möte inte har träffat på tio år, kastas han in i äventyr som innehåller en homosexuell bokhandlare tillika f.d fängelsekund och bedragare, Toms tigande systerdotterLucy som plötsligt dyker upp, otroheter, kristna sekter och en hel del intellektuella middagssamtal. Detta gör det förstås svårt att vara avogt inställt till romanen.
När Dårskaper i Brooklyn visar att Auster kan skriva en samhällskritisk, psykisk utforskande, hoppfull, tänkvärd och sorglig krönika (utspelad i hans egen - taddaaa! - stadsdel Brooklyn) över nutidens Amerika och göra det till en feel-good-roman är det bara att lyfta på hatten för en fantastisk historieberättare och inspiratör. Men nästa gång Auster, då vill jag fan må lite dåligt också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar